Sömn, dreads och svält. Typ.

Gick inte till jobbet idag. Hade inte sovit på nästan tre nätter. Pallade inte helt enkelt.
Har lite dåligt samvete för jag fick inte tag på min handledare på jobbet. Hon är en busy-girl så hon hade väl inte tid att svara. Oh well. En bra ursäkt antar jag. Får nämna det på måndag.

När jag ligger hemma i sängen och väntar på att få somna så kommer underliga funderingar i skallen.
Igår kom denna: Om jag var ensam hemma och mina fönster och min dörr plötsligt skulle låsas och jag inte skulle komma ut överhuvudtaget. (och ingen skulle komma in), hur länge skulle jag överleva med den mat jag har i skåpen just nu? Om man antar att jag har tillgång till kranvatten som vanligt.
Ett halvår? Ett år?
Jag gissar runt däråt. Och då räknar jag med hundmaten också, och om jag sparar mig och bara äter typ varannan/var tredje dag typ.

Helt vanlig fundering en torsdagsnatt i Elins huvud. :D

Ska spendera fredagskvällen med att fortsätta med mina dreads. (har ungefär 8 stycken klara nu. TYP klara. Vet inte om jag är helt nöjd med dom än.) Det tar en jävla tid, för jag har inte världens bästa tålamod, och inte en jättebra kam för tupperingen. Men jag slutar när jag märker att jag börjar tröttna eller börjar tappa fokus. Hellre att det tar lång tid än att de blir dåligt och slarvigt gjorda. Jag har ju knappast nån deadline liksom. ;D
Jag hade värsta turen och hittade en super-trevlig tjej på Etsy och köpte 12 påsar med kanekalon hår i olika bruna och koppar-röda färger av henne för ett bra pris.
Nu har jag använt sammanlagt en påse och har snart ca 15-16 dreads klara så jag lär ha en massa hår över också. Hur bra som helst, för då vågar man testa sig fram lite och prova olika tekniker när man aldrig har gjort dreads förut.

Jag gör naturals, men kan inte bestämma mig hur fasta jag vill ha dom. Dock är virkade naturals är jääävligt snyggt:

Men för det första har jag ingen virknål i bra storlek. Det är iof ett lätt ordnat problem.
För det andra så kan jag för mitt liv inte fatta hur man gör. Det SER enkelt ut. Har kollat på massor av tutorials och det är knappast komplicerat, men...bleh.
Jag kanske bara är dum i skann. Haha.

Jag gör klart dreadsen och kollar med virkningen sen efteråt. Det är inte svårt att värma om dom om det skulle gå lätt åt helsike.
Hoppas jag. ;D

Toodles~

Dreadhead

Är jävligt sugen på dreads igen.
Sommaren 2008 hade jag röda ull-dreads. (jävligt varmt, men rätt snyggt faktiskt. För att vara ull menar jag).
Sen för tre-fyra år sen hade jag vita och svarta syntet-dreads som jag köpte från en skit trevlig tjej från stockholm. Åkte även dit och fick dom iflätade.
Jag har de svart-vita kvar. Funderar starkt på att värma om dom och sälja dom. Använde dom ändå bara en gång, och de är fortfarande väldigt fina.
Hade nog velat haft några fler i skallen dock, det blev liksom lite tunt med bara SE dreads. Iallafall för mig. Men SE är vad jag hade råd med. ;)

Den här gången tänker jag prova att göra dem själv. Blir billigare så. Ska bli spännande att se hur DET blir.
Tänkte göra naturals. DVS göra dom fluffigare och mjukare så dom ser mer naturliga ut.
Jag var faktiskt ett tag frestad att göra riktiga.
Men det är ett sånt himla projekt. Men helt möjligt att jag gör det i framtiden. Tycker dreads, speciellt natur-lika (syntet eller äkta) är så jävla snyggt.

Sitter och ögon-shoppar efter kanekalon-hår och försöker bestämma mig för vilka färger som skulle passa.
Jag har själv typ nöt-brunt hår just nu, så det gäller ju att hitta nåt liknande.
Men det blir nog fler än en färg. Tre-fyra olika färger typ.
Finns så mycket man kan göra också. Virka dom, fläta, sätta i trä-pärlor osv.



Men. Som sagt. Dreads är galet snyggt.

Är as-kär i dark-royality's dreads. <3

Nu måste jag underhålla min hund som kräver saker från mig.

rutiner

Mår skit. Har sovit dåligt de senaste par nätterna.
Kallsvettas och fryser. Ingen temperatur verkar vara lagom.
Jag har ingen matlust alls. Eller för att vara mer exakt: Jag känner att jag borde äta, men tanken på mat gör mig illamående. Jag blir liksom aldrig hungrig. Försöker äta ändå, men att laga något känns nästan helt omöjligt.
Har upptäckt att om jag äter EN ordentlig måltid en dag så är jag nöjd för resten av dagen. Ibland nästa dag också. Tänker; "Det är okej. Jag åt igår."
Det är ju helt sjukt.

Mina rutiner överhuvudtaget verkar inte funka. Allt känns svårare än vanligt. Att gå upp ur sängen, klä på mig, gå ut med Heike, borsta tänderna, äta frukost... Alla de vanliga sakerna känns som ett arbete.
Vet inte varför egentligen. Ibland är saker helt enkelt mer kaos än vanligt.

Helgerna är värst. Då smälter saker helt ihop.
Sen jag började arbetsträna och gå på rehabilitering har jag upptäckt hur viktigt det är för mig att ha dagliga rutiner och aktiviteter. Inte långa. Tre-fyra timmar räcker bra.
Det får mig att komma igång med något. Ger mig en uppgift att göra varje dag.

Folk blandar ofta ihop 'rutiner' med 'enformighet'. Det är det inte. Inte för mig iallafall.
Bara för att jag vill ha rutiner betyder det inte att jag vill att det ska se ut på samma sätt varje dag. Att jag ska göra samma sak om och om igen.
Jag skulle aldrig i livet klara av att jobba med något oerhört enformigt.
Jag måste ha variation. Måste kunna byta fokus. Annars gör min hjärna det åt mig.

Rutiner som jag behöver är helt enkelt en trygg grund att stå på. Små regler för mig själv så att jag vet vad jag ska göra, när jag ska göra det.
Och rutiner som känns meningsfulla. Inte bara saker som är där bara för att.
Ska jag göra något, vadsomhelst nästan, så måste det finnas någon sorts mening med det.
En positiv känsla t ex. Jag tror det är mycket där som mina svårigheter blir mest tydliga hos mig själv.
Det är nästan totalt omöjligt för mig att utföra något som jag tycker är tråkigt eller meningslöst.
Som t ex hushållsarbete. Meningsfullt? Jo visst. Men roligt? Nej.
Men det är ju något som MÅSTE göras, vare sig man tycker det är kul eller inte.
De flesta kan ju bara ta sig i kragen och göra det ändå. Det kan inte jag. Det är en fysisk omöjlighet.
Hela kroppen låser sig och jag kan plötsligt inte göra någonting.
Sen är det extra frustrerande när folk frågar: "Men VARFÖR!? Det är ju bara att göra!"

Nej, det är fan inte bara att göra. Och jag kan inte förklara varför.
Såna tillfällen vill jag bara ge upp allt och gråta. När man VET att det är så lätt egentligen, men man inte kommer någonstans ändå.

Så känns det just nu.
Allt är i kaos. Min hjärna låser sig och jag kommer ingenstans med nånting.
Men Heike kommer först. Han måste få komma ut på sina promenader och få annan stimulans varje dag. Han ska inte behöva få lida för att jag går igenom värsta svackorna.
Om jag ska kunna ta hand om Heike måste jag ge upp andra saker. Kan inte göra annat också. dvs diska, laga mat, äta, tvätta kläder, duscha, osvosv... Så jag prioriterar väl Heike framför mig själv.
Just nu kan jag inte göra allt.
Allt är ett arbete och varje lilla moment är som ett hög trappa som inte leder någonstans.

Det går väl över, men just nu är allt så fruktansvärt frustrerande.

bilbo

Ganska precis min reaktion när jag såg trailern för 'The Hobbit' första gången:

tvåtusentolv

År 2008: Ett skit-år som jag till hälften redan förträngt. Minns bara mörker, ångest och sena nätter där jag liksom desperat fokuserar hela medvetandet på allt som är så långt borta från verkligheten som möjligt.

År 2009:  Redan under januari bestämde jag mig att skaffa hund. I början av april kom Heike hem till mig. Därför är detta ett bra år.

År 2010: Det här året var mest som en enda lång paus. Jag gjorde inte mycket mer än att vänta. Vänta på nästa steg, på utredning, på läkartider, på mediciner, på nya rehab-platser osv.

Och nu 2011. Bara 7 timmar kvar på året. Om förra året var som en andningspaus så var 2011 lite som början av stormen. Väldigt mycket hände, och ändå inte på nåt vis.
Jag fick utredningen och en diagnos. Fick medicin, gruppterapi, kbt, började arbetsrehab, praktik, kurser, träffade människor...och öh...ja.
Och så blev jag moster. Antagligen den största händelsen av alla. <3


Just nu sitter jag med två filtar och försöker att värma upp mig tillräckligt för att vilja gå ut.
Folk har redan börjat smälla och skjuta raketer. Heike har börjat bli lite smått orolig när det blir väldigt högt. Det får bli en kort prommis. Sen ska vi till mamma. Där är det åtminstone inte lika lyhört.

Gott nytt år.

djupdyk

Fått hem min nya medicin. Började ta concerta idag. Får se om den är bättre än Ritalin. Jag hoppashoppas verkligen det.

Det är jul snart och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ser fram emot det eller inte. För första gången på... jaa du, jag vet inte om jag ens känt mig så här likgiltig inför julen någon gång.
Inte ens det kan jag bestämma mig om det är en lättnad eller inte.
Det positiva är väl att det inte känns lika viktigt med hur det blir antar jag.
Jag har alltid haft ett väldigt starkt barnasinne när det kommer till en massa 'små' saker. Julen har alltid fått mig att känna en nästan barnslig förväntan.
Jag älskar ljusen, pyntet, pepparkakor och bara den där speciella stämningen.

Jag har faktiskt träffat väldigt få vuxna som ärligt gillar julen. De flesta vill bara 'hoppa över hela skiten'.
Jag vet inte... det kanske är annorlunda när man har barn? De vuxna jag träffat som gillar julen har just små barn eller jobbar med små barn. Kanske finns ett samband, vad vet jag.
Julen kallas ju ändå för barnens högtid. När man inte har barn i familjen så blir det kanske annorlunda?

Whatever.

Nu till något annat.

Jag hade en lite underlig dröm häromdagen. Eller, ja, jag har alltid underliga drömmar men den här kändes annorlunda.
Det var som ett sånt tydligt... jaa jag vet inte... meddelande till mig?

Jag sitter i en stol i ett stort ljust rum. Framför mig sitter någon. Jag vet inte om det är en man eller kvinna, men det är någon jag litar fullkomligt på. Liksom som det är någon som skulle kunna säga åt mig att göra vadsomhelst och jag skulle göra det utan att blinka för jag vet att personen har rätt.

H*n frågar: "Vad vill du göra med ditt liv?"
Jag svarar: "Jag vill jobba med hundar."
H*n säger: "Vill du ha hundar omkring dig resten av ditt yrkesliv och fritid? Alltid närvarande och att du sätter nästan all din tid åt dem för mångamånga år framåt? Om det är det du vill, så kommer det att bli så."
När h*n sa så kände jag mig plötsligt väldigt osäker.
I många år har jag varit väldigt inne på att jag vill på något vis jobba med djur. Det är det enda som jag vet i yrkesinriktning som verkligen intresserar mig. Men när h*n ställde frågan så blev det liksom som en uppenbarelse för mig. (för att låta väldigt dramatisk hehe)
För första gången var min spontana känsla: 'Nej, jag orkar inte det.' Men i drömmen visste jag inte vad jag skulle svara. Om jag svarade ja, så visste jag att det skulle bli så. Och orkade jag det? Är inte mitt intresse för hundar och djur en hobby på samma sätt som mitt tecknande är? Om jag jobbade med det, hur länge skulle det ta innan jag tröttnade? Tappade intresset och inspirationen? Jag vet inte.
Men samtidigt har jag ju Heike. Och jag ville inte svara nej, för då var jag rädd att det skulle tolkas som att jag inte ville ha Heike eller någon annan hund i framtiden heller.

Jag vaknade med den känslan.
Osäkerhet. Vill jag verkligen satsa på hundar? Som ett yrke?
Svaret visste jag egentligen redan för länge sen. Nej. Det är ett intresse. Och vissa intressen ska få vara just intressen för att inspirationen och glädjen med den ska hållas levande. Iallafall för mig.
Att jobba med sin hobby kan vara en högsta önskan för många, men egentligen inte för mig.

Jag vill ha en jobb jag trivs med och som intresserar mig. Men mina stora intressen ska få finnas i min fritid.


Jaaa... det var min...eeeh.... djupdykning. Som antagligen bara var intressant för mig själv, men ändå.


Hej.

...och nästan 4 månader senare...

Har inte skrivit något skit på hur länge som helst.

Det känns lite som att jag skulle vilja säga att jag varit sjuk. Men det stämmer ju inte. Vet inte varför det känns som det.

Den här hösten har varit lång och kort på samma gång.  Jag tror det beror mycket på att min medicin har börjat avta. 

Har ätit Ritalin i snart ett år...typ. (Orka ha koll på exakta datumet). Och jag känner att den har börjat avta och verkar bara nån timme eller två.

Vilket är fruktansvärt frustrerande. Speciellt när jag har märkt vilken stor skillnad den gör på ett positivt sätt.

Hur mycket jag behöver medicinering för att fungera i vardagen, och känna min mer balanserad i mitt inre.

Jag har fått en läkartid om ett par veckor och jag hoppas verkligen att jag får något nytt eller att de har någon smart lösning och inte bara säger åt mig att 'avvakta' för det pallar jag fan inte.

Märker ju hur allt bara faller sönder sakta men säkert. 

Jag vill inte hamna där jag var för ca två år sen. 

SO ANYWAY.

Min hund Heike ligger här bredvid i soffan, tuggar på ett ben och blåstirrar på mig.

Han väntar väl på att gå ut och gå skulle jag tro. 

Jag har börjat på en vardagslydnadskurs med honom på helgerna. Väldigt nyttigt faktiskt. Har velat göra det länge, men dragit mig för att det är dyrt och för rätt dåliga erfarenheter från valpkursen jag gick.

Haha. Herregud vad grön jag var när jag först tog hem Heike som liten 9-veckors bebis.

Läst på massor hade jag gjort förstås, men omställningen var såpass stor att det tog nästan två år för mig att landa ordentligt med vardagen med honom.

Det är så mycket man måste tänka på och så mycket att ändra på, lära och uppmärksamma med en valp.

Jag gjorde mitt allra bästa så klart men nu i efterhand ser man ju allt man gjort 'fel' och allt jag borde gjort redan då.

Jaja. Bättre sent än aldrig sägs det ju och den gamla myten 'man kan aldrig lära en gammal hund sitta' är just bara en myt.

(Nu är Heike knappast gammal, men ni vet vad jag menar.)

Det kommer bara att ta lite längre tid. Och med tanke på alla svårigheter som många har med sina hundar så är Heike en väldigt lätt-skött hund.

hmmmm jag hade tänkt skriva mer, men det får bli lite senare idag eller imorgon.

taa~