rutiner

Mår skit. Har sovit dåligt de senaste par nätterna.
Kallsvettas och fryser. Ingen temperatur verkar vara lagom.
Jag har ingen matlust alls. Eller för att vara mer exakt: Jag känner att jag borde äta, men tanken på mat gör mig illamående. Jag blir liksom aldrig hungrig. Försöker äta ändå, men att laga något känns nästan helt omöjligt.
Har upptäckt att om jag äter EN ordentlig måltid en dag så är jag nöjd för resten av dagen. Ibland nästa dag också. Tänker; "Det är okej. Jag åt igår."
Det är ju helt sjukt.

Mina rutiner överhuvudtaget verkar inte funka. Allt känns svårare än vanligt. Att gå upp ur sängen, klä på mig, gå ut med Heike, borsta tänderna, äta frukost... Alla de vanliga sakerna känns som ett arbete.
Vet inte varför egentligen. Ibland är saker helt enkelt mer kaos än vanligt.

Helgerna är värst. Då smälter saker helt ihop.
Sen jag började arbetsträna och gå på rehabilitering har jag upptäckt hur viktigt det är för mig att ha dagliga rutiner och aktiviteter. Inte långa. Tre-fyra timmar räcker bra.
Det får mig att komma igång med något. Ger mig en uppgift att göra varje dag.

Folk blandar ofta ihop 'rutiner' med 'enformighet'. Det är det inte. Inte för mig iallafall.
Bara för att jag vill ha rutiner betyder det inte att jag vill att det ska se ut på samma sätt varje dag. Att jag ska göra samma sak om och om igen.
Jag skulle aldrig i livet klara av att jobba med något oerhört enformigt.
Jag måste ha variation. Måste kunna byta fokus. Annars gör min hjärna det åt mig.

Rutiner som jag behöver är helt enkelt en trygg grund att stå på. Små regler för mig själv så att jag vet vad jag ska göra, när jag ska göra det.
Och rutiner som känns meningsfulla. Inte bara saker som är där bara för att.
Ska jag göra något, vadsomhelst nästan, så måste det finnas någon sorts mening med det.
En positiv känsla t ex. Jag tror det är mycket där som mina svårigheter blir mest tydliga hos mig själv.
Det är nästan totalt omöjligt för mig att utföra något som jag tycker är tråkigt eller meningslöst.
Som t ex hushållsarbete. Meningsfullt? Jo visst. Men roligt? Nej.
Men det är ju något som MÅSTE göras, vare sig man tycker det är kul eller inte.
De flesta kan ju bara ta sig i kragen och göra det ändå. Det kan inte jag. Det är en fysisk omöjlighet.
Hela kroppen låser sig och jag kan plötsligt inte göra någonting.
Sen är det extra frustrerande när folk frågar: "Men VARFÖR!? Det är ju bara att göra!"

Nej, det är fan inte bara att göra. Och jag kan inte förklara varför.
Såna tillfällen vill jag bara ge upp allt och gråta. När man VET att det är så lätt egentligen, men man inte kommer någonstans ändå.

Så känns det just nu.
Allt är i kaos. Min hjärna låser sig och jag kommer ingenstans med nånting.
Men Heike kommer först. Han måste få komma ut på sina promenader och få annan stimulans varje dag. Han ska inte behöva få lida för att jag går igenom värsta svackorna.
Om jag ska kunna ta hand om Heike måste jag ge upp andra saker. Kan inte göra annat också. dvs diska, laga mat, äta, tvätta kläder, duscha, osvosv... Så jag prioriterar väl Heike framför mig själv.
Just nu kan jag inte göra allt.
Allt är ett arbete och varje lilla moment är som ett hög trappa som inte leder någonstans.

Det går väl över, men just nu är allt så fruktansvärt frustrerande.