djupdyk

Fått hem min nya medicin. Började ta concerta idag. Får se om den är bättre än Ritalin. Jag hoppashoppas verkligen det.

Det är jul snart och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ser fram emot det eller inte. För första gången på... jaa du, jag vet inte om jag ens känt mig så här likgiltig inför julen någon gång.
Inte ens det kan jag bestämma mig om det är en lättnad eller inte.
Det positiva är väl att det inte känns lika viktigt med hur det blir antar jag.
Jag har alltid haft ett väldigt starkt barnasinne när det kommer till en massa 'små' saker. Julen har alltid fått mig att känna en nästan barnslig förväntan.
Jag älskar ljusen, pyntet, pepparkakor och bara den där speciella stämningen.

Jag har faktiskt träffat väldigt få vuxna som ärligt gillar julen. De flesta vill bara 'hoppa över hela skiten'.
Jag vet inte... det kanske är annorlunda när man har barn? De vuxna jag träffat som gillar julen har just små barn eller jobbar med små barn. Kanske finns ett samband, vad vet jag.
Julen kallas ju ändå för barnens högtid. När man inte har barn i familjen så blir det kanske annorlunda?

Whatever.

Nu till något annat.

Jag hade en lite underlig dröm häromdagen. Eller, ja, jag har alltid underliga drömmar men den här kändes annorlunda.
Det var som ett sånt tydligt... jaa jag vet inte... meddelande till mig?

Jag sitter i en stol i ett stort ljust rum. Framför mig sitter någon. Jag vet inte om det är en man eller kvinna, men det är någon jag litar fullkomligt på. Liksom som det är någon som skulle kunna säga åt mig att göra vadsomhelst och jag skulle göra det utan att blinka för jag vet att personen har rätt.

H*n frågar: "Vad vill du göra med ditt liv?"
Jag svarar: "Jag vill jobba med hundar."
H*n säger: "Vill du ha hundar omkring dig resten av ditt yrkesliv och fritid? Alltid närvarande och att du sätter nästan all din tid åt dem för mångamånga år framåt? Om det är det du vill, så kommer det att bli så."
När h*n sa så kände jag mig plötsligt väldigt osäker.
I många år har jag varit väldigt inne på att jag vill på något vis jobba med djur. Det är det enda som jag vet i yrkesinriktning som verkligen intresserar mig. Men när h*n ställde frågan så blev det liksom som en uppenbarelse för mig. (för att låta väldigt dramatisk hehe)
För första gången var min spontana känsla: 'Nej, jag orkar inte det.' Men i drömmen visste jag inte vad jag skulle svara. Om jag svarade ja, så visste jag att det skulle bli så. Och orkade jag det? Är inte mitt intresse för hundar och djur en hobby på samma sätt som mitt tecknande är? Om jag jobbade med det, hur länge skulle det ta innan jag tröttnade? Tappade intresset och inspirationen? Jag vet inte.
Men samtidigt har jag ju Heike. Och jag ville inte svara nej, för då var jag rädd att det skulle tolkas som att jag inte ville ha Heike eller någon annan hund i framtiden heller.

Jag vaknade med den känslan.
Osäkerhet. Vill jag verkligen satsa på hundar? Som ett yrke?
Svaret visste jag egentligen redan för länge sen. Nej. Det är ett intresse. Och vissa intressen ska få vara just intressen för att inspirationen och glädjen med den ska hållas levande. Iallafall för mig.
Att jobba med sin hobby kan vara en högsta önskan för många, men egentligen inte för mig.

Jag vill ha en jobb jag trivs med och som intresserar mig. Men mina stora intressen ska få finnas i min fritid.


Jaaa... det var min...eeeh.... djupdykning. Som antagligen bara var intressant för mig själv, men ändå.


Hej.