Det är sant.
Faktiskt.
Jag ser fram emot dagarna när jag ska jobba. Tråkigt nog så är jag fullt medveten om att det inte kommer att hålla sig för evighet.
Jag får njuta medan det varar helt enkelt.
Tror det beror på att jag varit hemma och gjort absolut ingenting så jävla länge.
Och innan det så försökte jag mig bara på saker som slutade i absolut misslyckande. (se: Uppsala, Falun.)
Jag tror inte jag har mått så dåligt som jag gjorde i Uppsala och sommaren efter, sen högstadiet.
Det var liksom... höjden av besvikelse över mig själv. Att jag inte klarade av det. För jag var så säker på att, nu. Nu jävlar kommer jag att hitta det. Det som breder ut min framtid. När jag flyttade dit var jag så positiv.
Sen slutade det med besvikelser, rader av misslyckanden, en fet CSN-skuld, ingen som helst hint av vad jag vill med livet, kontakter jag hade med nära vänner bröts och jag har aldrig riktigt lyckats plocka upp dem igen. Att försöka återställa kontakten vi en gång hade. Även om jag hemskt, hemskt gärna vill.
Men självförtroendet är liksom inte där. Jag är en feg skit.
Rädd att det blir så...jag vet inte. Tafatt. Att den andra parten inte riktigt är lika intresserad.
Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är dum i huvudet. haha. Om du läser detta och undrar om det är dig jag menar, så är det antagligen det.
Anyway.
Jag måste säga att Västerås har bara gett mig bra erfarenheter so far. Allt har bara gått framåt på nästan alla sätt sen jag kom hit.
Egen lägenhet, min älskade Heike, sysselsättning, bra människor, en ordentlig diagnos (ADD/ADHD), medicin och en framtidstro som inte känns alltför långt borta.
Den sysselsättning som jag går på känns hur bra som helst.
Och jag tror jag ser fram emot dom dagarna för att jag faktiskt har något produktivt att göra, och det är saker som jag känner mig helt trygg med att jag klarar av.
Jag behöver inte känna någon press eller rädsla att det bara ska sluta med ett nytt fett misslyckande.
(Iallafall inte än).
Människorna där är öppna, vänliga och nästan alla är i samma sits.
Man kan vara sig själv helt och hållet utan att någon himlar med ögonen eller höjer på ögonbrynet.
Arbetsterapeuterna är väldigt närvarande, trevliga och tillmötesgående. *låter som ett reklam-blad*
Och grundliga. De jobbar verkligen hårt för att hitta saker som passar en. Det känns så himla skönt att ha en back-up på det viset att falla tillbaka lite på. Det dämpar stressen och oron att inte allting ligger endast på mig själv, om ni förstår vad jag menar.
Sen så ökar självförtroendet när man ser att man klarar av saker. (Även om det är saker som man redan visste att man skulle klara av)
Nästan allt jag minns av mitt liv är misslyckanden, saker jag inte klarar av, saker jag borde klara av men inte kan, ilska, sorg och en frustration som aldrig tar slut.
En lång rad med kontinuerliga lyckade uppgifter räcker så mycket längre än ett mindre antal större misslyckanden.
Jag sysslar hellre med saker som jag vet att jag 'alltid' kommer att klara, än att få uppgifter där jag är osäker.
För är jag osäker blir jag stressad.
Och när jag är stressad så misslyckas jag nästan alltid.
Och misslyckas jag så sjunker allt för mig och jag faller tillbaka till tjejen som är en idiotisk och dum jävla fitta som är den mest ansvarslösa och lata personen i världen och inte klarar av någonting.
dvs, jag har risken att bli rätt så självdestruktiv.
Missförstå mig inte nu.
Misslyckanden hör till livet. Och några stycken dör ingen av. Oftast tvärtom.
Även om jag mådde skit, och tycker idag att nästan alla val jag gjort de senaste åren varit idiotiska, så ångrar jag absolut ingenting.
Man måste misslyckas med saker innan man kan lära sig att lyckas.
Men jag tycker att jag har gjort nog med de stora misslyckanden nu. Åtminstone för en tid framåt.
Jag känner att jag måste bygga upp en grund att stå på så jag kan hantera framtida misslyckanden utan att falla totalt.
Utan grund, faller man längre. Och hårdare.
Jag var helt utan grund när jag började plugga. Famlade efter vadsomhelst.
Hittade ingenting, föll och hatade mig själv.
Att låta mig jobba i min takt, på mitt sätt, med saker som jag är säker och trygg med att jag klarar av, ger mig självförtroende och livslust.
Och inspiration.
Det var länge sen jag ritade och skrev så mycket som jag gör nu.
Självklart är inte allt färgat i gyllene regnbågar. Jag har många dåliga dagar som vem som helst.
Men jag är bara glad att jag för en gångs skull har mig själv och min situation under någorlunda kontroll.
Små steg är bättre för mig.
Jag lär mig sakta. Men det händer iallafall saker. Bra saker. Det är det som är viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar