tjugosäx

Jag tänker typ varje dag att jag ska skriva något här, men antingen så faller det ur minnet eller så har jag helt enkelt ingenting att säga.
Oftast det sista.
What can I say? Jag lever inte något speciellt spännande liv. Speciellt inte på sistone.
Vill börja jobba igen.

När jag inte jobbar eller har saker planerat för dagen så funkar inte mycket för mig.
Ska jag iväg och jobba så kommer andra saker man borde göra som att äta, duscha, osv automatiskt.
Har jag inget att göra på dagarna så smälter allt samman till en klump av digital verklighet alá internet, skriverier och teckningar.
(Tack gode gud för min älskade hund iallafall. Utan honom så hade jag legat i sängen och tyckt synd om mig själv dygnet runt. Men med Heike i närheten så är det omöjligt att vara deprimerad en längre tid. <3)

Jag har börjat skriva igen.
Jag skrev väldigt mycket i tonåren, innan jag upptäckte hur roligt det var att rita.
Nu skriver jag bara när jag inte kan rita.
Det var länge sen jag skrev något som inte föddes till deformerade klumpar av bokstäver och blandande ord-kräkningar som ingen utom jag själv fattade något av.
För ett par tre år sedan, så hade jag en lång historia som jag jobbade på. Hade skrivit nästan 90 sidor.
Men, idiot som jag var, så hade jag självklart inte gjort någon backup på skiten. Så när min dator krashade så förlorade jag allt.
Jag blev så in i helvete arg och ledsen att jag tappade all vilja och intresse att fortsätta skriva.
Men för några månader sedan när jag kollade igenom några dammiga lådor nere i källaren så hittade jag ett par kollegieblock med gamla anteckningar.
Inspirationen slog mig i magen så hårt att jag inte kunde sova den natten. Jag satt uppe till klockan 5 på morgonen och skrev.
Jag är knappast uppe i 90 sidor än, men jag har skrivit en del. OCH gjort en backup den här gången.
Faktiskt så gillar jag denna versionen bättre tror jag.
Så in the long run kanske det var lika...bra?
Eller nej, kanske inte. Det är bara som jag VILL känna. ;D

Iallafall så handlar den om Neon. En karaktär som dök upp i mitt huvud i början på 2002. Jag ritade honom för första gången 2006 efter att jag använt honom i en text-baserad RP med en vän.
Neon är otroligt lätt och rolig att skriva om. (Det är väl den morbida sidan i mig antar jag. Neon är den psykotiska mördar-typen).

En del saker är svåra att beskriva dock. Jag har ibland svårt att separera text och bild i huvudet.
Jag tänker sällan i ord, så det är ibland svårt att beskriva bilderna jag ser i huvudet.
Det är som en del bitar funkar bäst i text-form medan andra delar skulle funka bättre som en serie.
Och ja, jag har ofta, ofta funderat på att teckna en 'illustrerad novell' som det heter på fancy-språket.

Men jag är lat. Det tar en hel dag (oftast två) att bara rita en sida. Skulle vara asmycket jobb.
Palla det liksom.
Kanske ritar jag bilder eller strippar som hör ihop med historien.
Som en...öh....barnbok.


Hah. Gud vad jag suger.



Ja just det.

Jag fyller år imorgon.

26 år.

Vill ni höra en hemlis? De senaste månaderna har jag fått korta panik-känslor av att jag kastar bort livet.
Att jag är snart 30 och inte gjort allt jag velat etc etc. You know, allt det där klassiska.

Jag är säkert den där jobbiga typen som får 30-års krisen. Orka.
Skjut mig om jag blir alldeles för jobbig.


Eller nej. Inte skjut. Bara slå mig på skann.
Jag har blivit så rädd för att dö på sistone.


Notera: Jag är inte rädd för döden. Bara att dö. Att dö för tidigt. Det är jag livrädd för. (haha?)

Det här blev ett långt och värdelöst inlägg. Men det får ni deala med. (och med 'ni' menar jag alla ni 1 och en halva som läser min blogg.)


KYZZAR! <3