nu är jag där igen

Detta kommer att bli ett väldigt rörigt inlägg. Bara så ni vet.

Okej.

Jag kan inte sluta tänka på hundar och hundraser. (och djur överhuvudtaget)

Kan sitta flera timmar in på natten och läsa om raser på forum och liknande.

Jag vill ha jobb. Jag vill ha bil och körkort. Jag vill ha en trädgård.

Och jag vill ha en till hund.

Jag SKA nå dit inom 10 år. (Helst inom 5 år, men jag försöker vidga lite för säkerhets skull hehe). 

Jag är rätt säker på vilken ras jag vill ha. Det ska vara en stor hund.

Berner Sennen finns bland annat på listan.

 Och även Leonberger.

Vad jag har läst hittills och vad folk har berättat så tror jag att någon av dom raserna skulle passa bra faktiskt.

De kräver inte mer motion än vad jag ger Heike just nu. (ca 3 timmar om dagen, ibland mer), och de skulle inte klättra på väggarna eller bli värsta frustrerade om det skulle bli några dagar utan långpromenader.

De är lugna och är bra med barn och andra människor.

Jag känner att jag helst vill att nästa hund inte är lika reserverad mot främlingar och inte lika lättstressade som Heike kan bli.

Drömmer mig fortfarande bort en hel del och kollar runt på alla möjliga raser. Med just någon av dom två har verkligen fastnat i skallen ordentligt.

Men det är då att jag behöver plats. Helst trädgård och helst bil. Blir mycket lättare att ta sig då, tänker jag.

Och jag måste självklart känna att jag har råd.

Större hund = Mer mat och dyrare veterinär besök.

Försöker prata med så många människor jag kan som vet mer om raserna och som har erfarenhet.

- - - - -

Åååh det är så mycket jag VILL.
Jag har så många drömmar att jag knappt kan sortera ut dom innan nästa kryper in i skallen.

Jag har aldrig tidigare haft drömmar om framtiden. Aldrig haft någon motivation eller tro på någon sorts framtid. Aldrig tänkt på att det finns någon.
Framtiden har alltid varit som ett mörkt täcke. Något suddigt som jag aldrig fäste tankar vid egentligen.
Det var ett ord bara. Något som helt enkelt inte angick mig.
Men på senaste tid har det ändrats.
För bara några månader sedan började jag ta Ritalin och jag märkte ju skillnad på en gång. Att jag var mer 'vaken' och närvarande, men tänkte mest "Ja, men det här var ju skönt." och sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
Men det är först nu, när jag har ätit medicinen ett tag som jag börjar se vilken skillnad den faktiskt gör.

Jag har levt i ett inre kaos i hela mitt liv och jag har aldrig någonsin känt till något annat.
Men (äntligen) tror jag att jag börjar må bättre och börjar kunna få någorlunda ordning på mitt kaos i huvudet och i hjärtat.
Framtiden känns....ja jag vet inte...möjlig. Verklig. Något som jag får vara med på.

Det känns lite som att framtiden är en inbjudan till något spännande och jag är en ivrig och nervös liten flicka som står i garderoben och försöker välja vilka kläder hon ska ha på sig.

Jag kan för första gången se att det finns något framför mig och jag är delaktig i det.
För första gången VÅGAR jag drömma och planera för saker och känner att det faktiskt är helt möjligt att nå dit.

För första gången känner jag att jag har hittat något som är värt att jobba för.
Och för första gången vågar jag tro och känna mig delaktig. VILJA vara delaktig. Att vilja röra mig framåt.
Och att faktiskt känna att jag kan komma någonstans.

Vet inte hur jag ska förklara. Jag är mer närvarande i tillvaron och i livet än vad jag någonsin har varit förut.
Som om alla drömmar och planer normala människor har i livet kommer liksom på en gång. Det finns så många möjligheter och jag kan nästan inte springa fort nog för att komma över kullen för att se vad som finns.

Självklart är saker långtlångt från perfekt, men det är en stor skillnad helt klart.






BLÖÖRGH.

sorry. Jag var tvungen att avdramatisera lite.

HEI DO.