Som en inledning

Dagböcker har egentligen aldrig varit min grej.

Skrev ofta i dagböcker när jag var liten.
Alltid snyggt påbörjat men slutar i spretiga bokstäver som om jag blev uttråkad eller otålig över att få ner tankar eller det vad det nu var jag ville berätta.
Snart upptäckte jag även att mitt liv var alldeles för tråkigt och förutsägbart.
Att bara skriva känslor var tråkigt om de inte var intensiva och hängde ihop med en spännande och dramatisk händelse.
Överdrev massor gjorde jag. Kändes liksom bättre då.
Jag upptäckte själv att jag överreagerade när jag blev arg. Förstod nästan alltid att jag blev argare än jag borde, speciellt när jag skulle skriva ner min frustration.
Men jag kunde inte hjälpa det. Kunde inte kontrollera känslorna.
Orsaken till känslorna var ofta så betydelselösa att jag tyckte att jag borde ha en bättre anledning till att explodera som jag gjorde. Allt inom mig var alltid i kaos. Vare sig jag var lycklig, ledsen eller arg.
Jag tyckte inte att världen runtomkring mig höll samma tempo som allt kaos och känsloliv som brann och brann inuti.
Jag blev rastlös och letade äventyr. Jag ville alltid rymma hemifrån. Tanken att bara packa en väska och sticka iväg mot det okända kittlade som fan.
Jag ville hitta mitt Nangijala. Mitt Middle Earth. Ibland kunde jag få sån längtan efter det att jag fick fysiskt ont i kroppen.
Men ändå visste jag nånstans i bakhuvudet att om jag skulle hitta den där porten till den där magiska världen så skulle jag bara fortsätta blicka vidare. Mot Nangelima.
Verkligheten som jag upplevde den var både förvirrande och grå-tråkig. Jag var rastös, stressad, förvirrad, lycklig men arg för att jag inte kunde kontrollera vad jag kände. Förstod inte vad eller varför jag kände det jag gjorde.
Jag hatade att inte veta.
Jag ville veta exakt varför men kunde inte uttrycka känslorna på något annat sätt än att skrika. (eller några spretiga bokstäver i en bok).
Kontroll har alltid varit viktigt i mitt liv. Jag vill ha kontroll över mig själv.
Kanske är det därför som magin kittlar och lockar. Det finns inga gränser där. Absolut allt kan hända, allt är accepterat, allt är föränderligt och ingenting behöver förklaras. Det bara finns.

Tyvärr är ju verkligheten nästan motsatsen.
Så jag hittade på lite egna händelser att skriva ner i böckerna.
Jag hade nån sorts bild av att jag skulle sitta och bläddra igenom dagböckerna när jag var skrynklig, skakig och glömsk och tänka: "Nej men oooh vilket spännande liv jag har haft!"
(Av någon anledning var jag helt säker på att jag aldrig skulle ifrågasätta om jag verkligen red på en drake och räddade en okänd värld från undergång den där torsdagen i juni 1993.)

Skillnaderna mellan drömmar och verkligheten är att verkligheten är beständig. Inte drömmar.
Min värld som jag drömde mig bort till var (och är) knappast fylld med endast vackra regnbågar, godisträd och enhörningar.
Där fanns även mycket skräck, monster, skuggor, blod och död. Men blir den för jobbig eller för verklig, eller om man helt enkelt är trött på den för stunden, så kan man lämna den och komma tillbaka senare.
Så fungerar inte verkligheten.
Den är alltid där. Vare sig man orkar med den eller inte.

Nåja.

Jag tror inte mitt kaos lugnade sig förrän jag började rita.
När jag upptäckte att det var roligt, och att jag kunde om jag ville, öppnade sig den där världen på ett helt annat sätt.
Känslor med ouppfunna namn kunde hamna på papper. Karaktärer och varelser som alltid var närvarande kunde äntligen få ansikten.
Det var helt otroligt.
Jag kunde öppna dörren till min värld och låta andra kika in och säga vad de tycker. Lite som när man visar sitt rum för någon när man var liten.
Ibland är det riktigt mysigt, ibland är det jävligt stökigt.

Jag har försökt att börja skriva dagbok igen många gånger.
Men det blir liksom inget av det.

Bloggen blir väl som min dagbok.
Men den här gången vill jag inte överdriva något. Så speciellt spännande kommer den knappast vara.

Jag är ingen författare eller poet eller liknande, så räkna inte med några djupa eller filosofiska tankar.
Räkna inte med något välskrivna och humorfyllda iakttagelser på omvärlden, eller några kontroversiella politiska debatt-inlägg.
Jag kommer inte sitta och tänka ut vad jag ska skriva. Det kommer att vara splittrat, obalanserat och antagligen helt utan sammanhang.

Faktiskt så finns det inte så många anledningar till att läsa.

Jag är självisk. Jag skriver bara till mig själv.

Du vet, så jag kan titta tillbaka när jag är skrynklig, skakig och glömsk och tänka:

"Ameh vafan....Jaha...? Och sen då?"